Till Minne Av...

Tyvärr är det så att inte alla djur som kommer in till oss klarar sig. Att leva ute innebär många påfrestningar; parasitangrepp, infektioner som aldrig behandlas, oläkta skador eller skador som läker på fel sätt, svält som förstör organen, förfrysningar och mycket annat - listan kan göras lång. Denna sida är till för att minnas de djur vi fått in som av olika anledningar inte klarade sig. Trösten i detta är att veta att de fick dö inne i värmen, tillsammans med människor som brydde sig om dem. Vi sänder en tanke till alla de djur som förlorar livet ensamma utomhus.

Lillith

En liten, social och tillgiven katthona dök en dag upp hos ett pensionerat par bosatta 2 mil utanför Umeå. Den lilla honan lämnade inte bron utanför huset och fick efter lite väntan komma in. Paret kunde se att kattflickan blivit av med sin svans på något vis. Tack vare bekanta kom de i kontakt med Djurskyddet, och när vi fick höra om den svanslösa kissen åkte vi genast ut för att hämta henne. Vi möttes av den lilla kämpen i hallen, hon kom och hälsade med rumpan i vädret och kurrade högt vid smekningar och kel. Såret baktill var bland det värsta vi sett, då svansen helt saknades ända in till svansroten, endast några centimeter benpipa stack ut. Honan hade förstås ont och hade inte kunnat göra sin behov på grund av smärtan, vilket lett till förstoppning. Trots sina smärtor var kattjejen, som vi kom att kalla Lillith, otroligt tillgiven, ville gå bredvid och bli kelad med. Veterinären granskade såret och förstod att inflammationen spridit sig alltför långt in i kroppen, och det fanns inget annat att göra än att låta henne somna in. Vad som hänt Lillith vet vi inte, men vi imponerades oerhört över hennes sätt att bemöta människorna omkring sig, hennes tillgivenhet och behov av kärlek. Lillith somnade lugnt in och ingen ägare har ännu hört av sig och saknat henne.

Till Minne Av Lillith - din kamp för överlevnad rörde vid våra hjärtan.

Kissen

Kissen dök plötsligt upp en dag utanför en familjs hus på Röbäck. Hon satt på vägen och såg apatisk ut så familjen tog in henne för att se hur hon mådde. Den lilla kroppen var bara skinn och ben, och blicken frånvarande. Kissen ville inte äta själv utan låg orörlig på soffan. Familjen kontaktade oss och vi ordnade så kattjejen fick komma till veterinär för att vätskas upp och få specialkost. Kissen blev tillfälligt bättre, kunde vissa stunder gå runt och kika på sitt nya hus, äta själv och gosa lite, men stundvis var hon okontaktbar och låg livlös i soffan. Hon började få kramper och det verkade som att det var något neurologiskt fel på henne. Trots veterinärbesök kunde inget fel hittas, men efter några dagar blev Kissen allt sämre och det svåra beslutet att låta henne somna in togs. Familjen, som hade bestämt sig för att behålla henne om hon blev frisk, var givetvis mycket ledsna. Vi vet inte varifrån Kissen kom eller vad hon varit med om, men är glada att hon fick tillbringa sina sista dagar tillsammans med en familj där hon fick mycket uppmärksamhet och kärlek.

Till Minne Av Kissen - för dina tappra försök att hålla dig kvar i livet.

Sessan

En natt i september fångades Sessan in i en fälla som egentligen var utställd för en annan katt. Sessan rörde sig mest ute på natten och vi kunde snabbt se att denna tjej levt ute ett bra tag. Sessan var i dåligt skick och hennes ena öga hade blivit illa tilltyglat, förmodligen genom ett slagsmål med någon annan katt eller kanske en räv. Sessan fräste när man kom nära men eftersom hon var så slut och trött gick det ändå att försiktigt klappa henne. Bara man tittade på henne blev hon så rädd att hon skakade i hela kroppen. Vi tog Sessan till veterinären för en bedömning, och det visade sig att ögonoperationen skulle bli en komplicerad och utdragen process utan garantier för att det skulle bli bra samt med en stor infektionsrisk. Med tanke på i vilket skick Sessan var och den rädsla hon upplevde för oss tvåbenta, kände vi att det var bättre att låta henne somna in än att frakta henne fram och tillbaka på veterinärbesök för diverse ingrepp. Sessan somnade snabbt och finns nu inte längre kvar i detta jordeliv. Vi är tacksamma för att vi fick chansen att ge henne ett mer eller mindre värdigt slut på livet istället för att hon i den kalla hösten ensam skulle ha genomlidit de enorma smärtor som ögonskadat måste ha orsakat henne.

Till Minne Av Sessan - vi önskar dig lugn och ro, och tänder ett ljus för dig i höstmörkret.

Snurran

Snurran var en honkatt på ca 8 månader som hittades i ett mindre samhälle och togs in av en privatperson som sedan kontaktade Djurskyddet. När Snurran kom till oss märkte vi snabbt att något var fel då hon hela tiden gick runt i cirklar, som att hon jagade sin egen svans. Vi tog Snurran omgående till veterinär i tron om att hon blivit påkörd, och där bekräftades att Snurrans tillstånd berodde på en hjärnskada hon förmodligen haft hela sitt liv. Snurran hade kraftigt försämrad syn och nedsatt hörsel, vilket gjorde att hon inte själv kunde bedöma var föremål fanns, om hon var ovan mark, upp eller ned och bidrog till att hon ständigt gick runt i cirklar. Hon trampade i vattenskålar och gick in i föremål, och matskålen fick man hålla tätt framför ansiktet för att hon skulle hitta igen den. I samråd med veterinär beslutade vi att Snurran skulle få somna in då hennes liv inte var ett värdigt kattliv. Vi fick senare reda på vems Snurrans ägare var och fick då veta att Snurran som helt frisk kattunge, tillsammans med sina syskon, blivit illa misshandlad av vänner till ägaren. Snurran överlevde misshandeln men var efter denna svårt funktionshindrad i sitt kattliv. Några dagar innan hon kom till oss hade hon ramlat ned från ägarens balkong men ingen efterlysning utfärdades. För oss var denna utväg den enda rätta.

Till Minne Av Snurran - ditt liv blev inte vad det kunde ha varit.

Mini

Mini och hennes tre syskon föddes i slutet av april i en rivningsladugård av en förvildad katthona. Det var fortfarande minusgrader på natten och knappt plusgrader dagtid. Kattfamiljen upptäcktes av några män som skulle riva ladugården. Djurskyddet kontaktades och männen gick med på att hålla upp med arbetet en vecka för att honan och ungarna skulle kunna fångas in. Kattmamman var väldigt skygg och förvildad och höll sig undan. Vi upptäckte att en av ungarna, som då var ca en vecka gamla, hade dött och att de övriga tre var nära döden. Vi beslutade oss för att ta in ungarna för att i alla fall ge dem en chans att klara sig. Ungarna togs in och kattmamman fångades med fälla dagen efter - men hon blev aldrig handtam. En av kattungarna, Lilla Mini, var en småväxt, näpen hona som visade tecken på inre sjukdom, och som heller aldrig kom att bygga upp tillit till oss människor. Vi visste inte vad det berodde på att Mini inte kunde knyta an till människor – men vi visste att hon aldrig skulle få ett fullvärdigt liv. Hon fick somna in innan hon fyllt ett år på veterinärs inrådan.

Till Minne Av Mini - dina små tassar lämnade stora avtryck hos oss.

Skorpan

Skorpan var en fullvuxen, kastrerad hankatt som när han kom till oss vägde knappt 2 kg. Han hade suttit och ropat på en altan i nästan en veckas tid innan en vänlig själ tog in honom och körde honom till oss. Skorpan var oerhört tillgiven och man kunde se på honom att han kände sig trygg med att vi nu tog hand om honom. Skorpan hade så lite krafter kvar att han inte orkade äta själv så det blev veterinärbesök för uppvätskning och näringstillskott. Vid det sista besöket märkte vi att han blivit sämre och vi bestämde oss för att låta honom somna in morgonen efter om han inte hämtade sig under kvällen. Varje natt sov Skorpan tätt intill i sängen och den sista natten han fanns hos oss väcktes fostermatte av en puff på armen. Skorpans kropp orkade inte mer och han tog då sina sista andetag.

Till Minne Av Skorpan - för att du kämpade och försökte.

Stevie

Stevie föddes under en barack på Västerslätt industriområde, från vilken han kravlade sig fram när han var ungefär 3 veckor gammal. Trots intensivt sökande hittades aldrig några syskon. En privatperson tog Stevie till oss och den första tiden väste och morrade han men detta försvann snabbt och ersattes av ett konstant mysande och snuttande på sina fosterföräldrar! Stevie var det keligaste och lekfullaste vi sett, men efter ett par veckor uppstod ett pipljud när han andades. Det blev veterinärbesök och eftersom han var för liten för att röntgas förklarade veterinären att det kunde bero på parasitangrepp vilka förstört hans luftvägar, och medicinering påbörjades. Stevie blev bättre efter första kuren men andningsproblemen återkom efter varje avslutad medicinering. Det var först när han var ca 5 månader som vi märkte att andningen började påverka hans syresättning och han förlorade kraft. Röntgenbilderna visade att skadorna förmodligen var neurologiska och vi fick fatta det svåra beslutet att låta honom somna in, då han inte orkade leva på det sätt han ville.

Till Minne Av Stevie - för att du lyste upp tillvaron.

Mitzis syskon

En familj i Skellefteå befann sig i sitt stall när de hörde pipande ljud komma från golvet. De vek upp en bräda och såg fem kattungar, ca 2 veckor gamla, ligga där. De ringde genast till Djurskyddet och frågade om råd. De ställde ut mat till mamman och lät ungarna ligga kvar i väntan på att vi i Umeå dagen efter skulle komma med fälla för att få in mamman och alla ungar. När pappa i familjen sent på kvällen skulle kolla till om mamman ätit, vilket hon gjort, såg han att en unge krupit fram och nu låg livlös bakom logen. Det var minusgrader och han antog att ungen var död, men tog med denna in och efter mycket värmande fick han liv i den lilla flickan, som kom att kallas Mitzi. Morgonen efter kom vi till familjen och efter att ha väntat ett par timmar med fällan utsatt kände vi att något var fel, så vi gick fram till logen och stack in handen i boet och fick fram fyra döda bebisar som under kvällen innan frusit ihjäl. Mamman hade övergivit ungarna, och Mitzi togs med till Umeå där hon fick en surrogatmamma.

Till Minne Av Mitzis syskon - för att ni fick betala priset för andras svek.

Nyheter